guld i mun. Ja, så här kan det alltså se ut en vanlig morgon under semestern. Fru och hund sitter i hammocken för att avnjuta en stunds aktuell samhällsorientering och få lite intellektuell stimulans. Naturligtvis är det VF som gäller och idag torsdag är den ackompanjerad med en rykande färsk och fräsch Karlstadstidning. Till dessa tidningar avnjuts frukost i form av kaffe och smörgås. Dä ä gött mä semester! Dock kan man av bilden avläsa att dessa damer har lite olika fokus. En på tidningen och en på smörgåsen. Men riktigt så har det inte varit den senaste veckan.
Det började natten till i söndags. Vi hade varit hos grannarna och grillat, druckit vin och annat gott och kom väl i säng vid midnatt. Efter bara några timmar kunde jag höra ljudet. Det omisskänliga ljudet av någon som kräks. Nice… Upp och fixa och somna om. Efter ytterligare någon timme var det dags igen. Nytt vomeringsljud och nytt efterarbete. Hann knappt somna om förrän det var dags för en blixtvisit i den närliggande skogen. Iförd enbart t-shirt och grällt färgade kallingar var jag nog en syn för många att se. Tur att det var så få som var ute. Efter denna natt insåg vi att det var nått tjall på Leias mage. Förmodligen var det älgben hon så ivrigt tuggat på i lördags inte kompatiblet med hennes mage, som nu vilt protesterade mot denna behandling.
Så de närmast kommande dagarna och nätterna ägnade vi åt lätt matning och övervakning av en synnerligen magsjuk jycke. Vi ringde till och med vår kontaktperson på Djursjukhuset, Sofia som gav oss råd, medicin och dietmat vilket Leia glatt slukade med hull och hår.
Men man är inte van att ha vaknätter längre. Huvva vad man blir trött av det. Hade faktiskt glömt hur det var. Men trägen vinner. Nu är den svarta besten på bättringsvägen och tämligen hungrig, mer än vanligt vilket betyder väldigt, väldigt hungrig. Skönt, inte lätt att förstå vad de egentligen menar och hur de känner sig.
Det som finns kvar av våra 10 superdagar på Rivieran är en massa goa minnen, händelser, lärdomar och en hel del mer eller mindre vältagna bilder samt ytterligare en sak som helt enkelt bara stannat kvar. Nämligen två extrakilon som valt att placera sig kring midjan på min lekamen. Det är inte något jag valt själv, ej heller tullat för. Vet inte hur de hamnat där, ej eller hur de tog sig genom tull och passkontroll. Men det är en realitet att de är där. Förvisso äkta franska extrakilon men ändå.
Så enda lösningen är att så snabbt som möjligt återta de normala livsmönstren. Asketmathållning, kontinuerlig fysisk fostran både på Sats och i löparskogen, alkoholintag enbart på helger och inget extragott på kvällarna. Livet på Rivieran kanske inte är något för min karaktär eller snarare brist på detta? Kanske livet i Italien passar mig bättre?
Väcktes av det oregelbundna knackandet mot plåten ackompanjerat av ett dovt ihållande susande ljud. Men med den intellektuella rörligheten min hjärna erbjöd mig efter fyra timmars sömn hade jag svårt att förstå vad det var för ljud. Insikten kom lika plötsligt som ovälkommet. Det regnade och jag var åter i min egen säng. Det var sant, oåterkalleligt och fruktansvärt sant. Försökte till och med somna om för att åter vakna upp på Rivieran men icke. Jag och familjen var åter hemma och det i ett kallt och regnigt Sverige.
Det tog mig och familjen 780 minuter att resa från ett horisontellt läga på stranden i Cannes tills dess att jag åter log horisontellt och då på min egen Tempurmadrass i vårt eget residens. Under dessa minutrar hann vi långsamt och motvilligt lunka från stranden till lägenheten, duscha och byta om, inta en synnerligen delikat tonfiskpizza med en ofantlig mängd mozzarellaost, packa ihop det sista i lägenheten, knalla ned till bussen för att där se en kostymklädd herre ta på sig en halsduk då han likt oss väntande på bussen i skuggan (det var ju bara 28 grader där…), hamna i rätt kö vid incheckningen, bli svettiga då det strulade lite med biljetterna, gå på rean på flygplatsens märkesbutiker utan att handla något, få riktigt bra platser på planet, avnjuta några sidor av Christer Fuglesangs bok om sin rymdfärd, inta en dyr men god kaffe och muffins, få väskorna oväntat smidigt och snabbt, stanna på Burger King för att köpa kvällsmat och ha en lugn och trygg bilresa med sovande kids i baksätet ända hem till Karlstad innan jag kunde lägga ned min numera mörkvita lekamen på min efterlängtade Tempurmadrass.
Det enda vi fick med oss var lite Cannessand i våra väskor, en massa bilder, ännu fler minnen, solbrända kroppar och en vältömd semesterkassa. Men det var det värt! Nu väntar lite uppackning, tvätt och sedan är det bara att börja spara till nästa resa. Italien lockar…..
kan vara lite skrämmande för en väluppfostrad, laglydig (nåja i alla fall allt som oftast) och timid svensk. Det körs, tutas, blinkas och svärs i ett himla tempo. De trånga gatorna är fyllda av mopeder, motorcyklar, små bilar, nya bilar, dyra bilar och svindyra bilar och alla verkar vara på väg åt sitt eget håll oberoende av hur filerna är indelade. Skyltningen är allt annat än tydlig och de små rödljusen är tillräckligt diskreta för att smälta in i stadsmiljön på ett naturligt sätt. Så naturligt att vissa av oss väljer att inte uppfatta dem……
Utifrån ett svenskt perspektiv verkar många fransmän ha ett liberalt, för att inte säga neutralt förhållningssätt till trafikreglerna, om det nu verkligen finns några. Man korsar gator på ställen vi vanliga nordbor inte ens skulle drömma om att göra det, på moped och mc kör man om bilar via en snillrik zick-zackteknik som jag inte fick lära mig på körskolan, man parkerar obekymrat vid vägkanten för att göra kortare ärenden (typ storhandla) och låter bilen så med varningsblinkers på för att markera att man snart är tillbaka, man kör med hög hastighet om på övergångsställen även om det är grön gubbe osv, osv. Skulle kunna ge många exempel men hur kul är det.
Efter en veckas vistelse i landet börjar vi dock komma in i rytmen, har fått en känsla för vad som funkar och inte funkar i trafiken. Dock känns det som om det skulel ta ett bra tag innan jag helt acklimatiserat mig. Även om min första tanke var att det här kommer att gå åt h-e verkar det funka. Har inte sett en enda incident, inte en enda sammanstöt mellan något fordon eller fotgängare. Det liksom flyter på, som hemma fast annorlunda. Klart fascinerande!
Vill tillägga att jag tagit min 16-åriga dotter i herrans tukt och förmaning och meddelat att hon inte skall influeras av de franska mopedisternas körsätt nu när vi inom kort (allt för kort) återvänder till Sverige och svenska trafikförhållanden. I och med att hon sällan väljer att lyssna på sin far är jag tämligen oroad…
Att köra är en sak men att parkera fel är tydligen genant…..
är ganska bra på att umgås med varandra har jag kommit fram till i mina amatörmässiga socialpsykologiska semesterstudier. De sitter på caféer, restauranger, glassbarer samt på allehanda gator och torg för att, som till synes, bara umgås. De dricker sitt kaffe, sin espresso, sitt vin eller sin öl och pratar med varandra. Himla trevligt egentligen och det skulle nog ha varit ännu trevligare om man fattat vad de sa så att man också kunde delta själv. Men så är ju inte riktigt fallet.
Ett annat ställe där man umgås är stranden. Här samlas alla och då menar jag verkligen alla. Män och kvinnor, unga och gamla, ljusvita-kräftröda-chokladbruna, europeer, asiater (Yes, japanerna finns även häroch yes de har kameran på bröstet och filmar allt och alla), afrikaner och amerikaner. Allt i en härlig röra. Lite olikt våra svenska traditioner är det inte bara bad som gäller. Man umgås, pratar, diskuterar, argumenterar, hånglar och uppenbarligen bara mår bra. Tänk om man kunde språket så mycket man skulle få höra.
Det jag tycker är allra mysigast är att så många äldre tar sig till stranden för att träffas och, som det heter på svenskt manér, fika. Fast här får man ju ha med sig en flaska vin och gott lite tilltugg. De ser ut att ha det ganska så bra faktiskt. Tyvärr är det inte ofta man får se sånt på svenska stränder minsann.
Dagen till ära kunde vi även avnjuta varje ung vattengymnastiksinstruktörs dröm. Att få ha vattengympa (jag tror för övrigt att det var simskola men jag väljer att lyssna på frun för familjefridens skull) med ett tiotal tjejer på alldeles egen hand. Att han var i starten av sin karriär och därmed stod lågt i rang var ganska tydligt ty medelåldern på tjejerna låg runt 75 år. Men ändå, han var alldeles själv med dem. Istället för simdynor av gammalt klassiskt snitt hade de någon form av frigolitslangar i moderna pastellfärger som flytstöd. En syn jag sent skall glömma. Av etiska och estetiska skäl väljer jag att inte publicera bilder på detta.
Hoppas dock innerligt på att lektionerna fortsätter i morgon.
den lilla staden Cannes på franska Rivieran och därmed vårt liv också. Vår acklimatisering till samhället går enligt plan, om nu kan ha planer i Frankrike om fransmännens leverne. Börjar känna oss allt mer bekväma med bland annat trafiken, spårket och livsrytmen. Dricker numera vin till min lunchbaguette men det är några saker som jag inte riktigt kan förlika mig med. De säger ju själv att de är ett modernt land som ligger väl med i tiden och därtill allehanda moden.
Hur kommer det sig då att det är så himla många av dem som röker? Rökning har ju varit omodernt och riksute i nästan 10 år hemma i Svedala. Dessutom vet ju varenda kotte att det tar livet av en men det gäller tydligen inte mina eventuellt blivande landsmän om.
Om man är så himla med i matchen hur kommer det sig då att de enbart äter ljust, fiberbefriat bröd i baguettform var eviga dag? Detta har ju bland annat Socialstyrelsen och Livsmedelsverket i det närmaste förbjudit. Det är ju ute att äta vitt bröd och inne att äta grovt det lär sig ju kidsen redan på dagis.
Den tredje utesaken fransmännen håller på med är topplessbadning (skulle möjligtvis kunna skrivas som topp-lessbadning alternativt topp lessbadning). Det var modernt på 80-talet men det har de tydligen inte fattat här. De som badade topp-less då gör det även idag här på Rivieran. Inte helt snyggt alla gånger men förmodligen trivs de med det.
Trender kommer och går heter det ju men lite med får man ju ändå vara.
Under ett planlöst drivande på stan idag passerde vi det gamla slottet som ligger högt beläget med god utsikt över stan. Här vankades det tydligen bröllop, vi var inte inbjuda men det var ett hundratal andra snyggt klädda personer. Tydligen tog kalaset styggt på pengarna för de hade bara råd med en gammal bil att köra upp bruden till festen med. Stackars lilla flicka!
Redan efter fyra dagar känner jag mig som en halvfransos. Det märks genom att jag känner igen vissa ord och fraser, förstår deras kroppsspråk, har funderingar på att lägga mig till med lite fransk accent på min värmländska och en del andra små detaljer. Allt detta för att jag gillar landet, staden och folket. Trots att de saknar en del organisatoriskt och byråkratisk förmåga, eller kanske tack vare det, är de goa och glada människor som ofta vill hjälpa till. Mina känslor för landet har till och med fått mig att nästan ångra mitt begränsade engagemang under det enda år jag läste franska, men bara nästan. Ty även här gäller regeln; med ett fast och säkert uppträdande döljer man oceaner av okunskap.
Idag har jag kommit samhället ännu närmare. Efter att ha spenderat del av dagen på stranden i akt och mening att förädla min ljusvita hy till en något mörkare nyans hade jag, men tyvärr ingen annan i familjen, en del spring i benen och jag tog en sk ensampromenad på stan. Helt oförhappandes blev jag vittne till ett dramatiskt och förmodligen även tragiskt familjegräl där den äkta mannen verbalt angrep någon som jag misstänker var hans fru å det grövsta. Det behövdes inga högskolestudier i franska för att förstå det vill jag lova. Hon satt väl skyddad i en bil och kunde lungt åse narren utanför göra sig till löje inför en allt större skara människor. När hjärnan tar slut tar nävarna vid vilket också gäller på Rivieran. Mannen slet åt sig ett tillhygge och slog bryskt sönder en ruta på bilen men i samma ögonblick dök även polisen upp och han lugnade ned sig både betänligt och snabbt. Jag kan vittna om att mc-polisen är oändligt dugliga att ta sig fram i obanad terräng, vilket i detta fall utgjordes av hårt trafikerad smal gränd. Hade jag inte vetat bättre hade jag gissat på att de var självmordsbenägna hela bunten.
För att just slippa vittna om det skedda valde jag att traska vidare genom stan. Vid nästa korsning blev jag hejdad av ett yngre par som med hjälp av någon text i en bok och på dålig skolfranska försökte med mig förhöra sig om hur saker låg till. De frågade förmodligen mig av alla människor för att jag såg så genuint fransk ut, eller inte… Vänlig som jag är förklarade jag på avslappnad och väl konserverad gymnasieengelska att jag tyvärr hade lite svårt med just franska och föreslog att de istället vände sig till någon mer fransk fransman och ingen halvfransk som mig. Paret tackade för sig och försvann. Själv traskade jag vidare för att möta upp resten av familjen och tillsammans med dem avnjuta en god middag på vår favvorestaurang.
Restaurangen har blivit en sådan favvo att frugan förmodligen blivit kär i en av servitörerna men det vill hon inte att jag skriver något om. Man blir lite nyfiken på vad som kommer att hända i morgon faktiskt.
Efter några dagar i Frankrike börjar vi känna oss som fransmän. Vi förstår vissa ord, fattar hur man beter sig på restaurang och hur man handlar i affärer. När vi kommit så långt i vår utveckling valde vi att ta steget att åka till Monaco över dagen. De allt igenom gästvänliga fransoserna hade till och med den goda smaken att anpassa tågavgången till oss svenska turister. Den var alltså försenad med 5 minuter, eller “retard 5 min” som de själva uttryckte det. Tänk så genomtänkta de är i alla fall.
Eftersom jag/vi i det närmaste köpt både båt och bil här nere flög tankarna till bostad. Som tur var fanns det lite småmäklare rätt centralt i stan med ett varierat utbud. Fastande för ett objekt trots att det verkade lite dyrt, tror att bankmannen skall få vila ett par dar innan jag tar upp det med honom. Men tanken är ju lockande….
Frågan är om Leia, familjens fyrfoting skulle trivas i stan. Ja, det tror vi. De verkar ha en kennelklubb även här. Hon kommer att göra succè som viltspårschampion i det lilla furstendömet.
Nästa anhalt på rundturen var naturligtvis casinot. Tyvärr hade de inte öppnat när vi flanderade förbi och tydligen kände de inte igen vare sig mig eller frun så vi fick inte komma in idag. Däremot blev vi varmt emottagna på caféet bredvid. Skön stol, lite lagom fläkt och bra service med utsikt över casinots entré. In beställdes två små öl, en vatten och en cola till det facila priset av 300 spänn. Men det var det värt!
Sedan inspekterade vi F1-banan som går genom stan. Helt ok faktiskt och verkade inte alls så svårkörd som de hävdar på tv. Bra skyltat och lugn trafik. Funderar på att anmäla mig till nästa år…..
Monaco är inte så stort, ej heller billigt men måste upplevas. Här övergår cash flow till cash fly!
Eftersom man är på Rivieran hör det till att man skall sola och bada. Inte mig emot då det bjuder på långa stunder av ren lathet, vilket jag tycker om. Med tanke på att min grundhudfärg är ljusvit smorde jag in mig i välgörande oljor innan jag anträdde stranden. Målsättningen med mitt solande har jag lagt på en relativt modest nivå. Jag är nöjd med att få vara med de andra och om möjligt ändra hudfärg till mörkvit. Men skönt är det att bara slöa.
Men ett tu tre var det dags för lunch, fattar inte att man kan bli hungrig av att göra ingenting men det kan man tydligen i min familj. Efter lite enklare förtäring styrdes stegen mot stadens gator. Tjejerna skulle kolla kläder och jag fick möjlighet att kolla bilar. Nu när båtköpet nästan är i hamn (ha, ha), vår bankman skall bara bli utskriven från hjärtkliniken innan vi skriver på, så var det ju dags att hitta en schysst kärra att glida omkring med.
Först hittade jag en lite röd kärra som verkade okej men bara två säten och med tak, dessutom brukar ju röd lack oxidera så lätt. Nä, den fick vara.
Sedan hittade jag en cab som skulle kunna funka. Rätt pigg men bara med två säten. Då får man inte med kidsen och hunden så det blev att titta vidare.
Den som söker han letar och det gäller även mig. Helt plötsligt gled den fram och parkerade framför mig. Kärran som torde duga. Öppen, fyrsitsig och med ett rejält bagageutrymme. Perfekt för den hårt arbetande familjefadern att transportera fru, barn och hund i. Kommer nog att bli affär bara vår bankman piggnar till. Han fick tydligen en rejäl hjärtinfarkt efter vårt samtal om båten jag hittat. Stackarn!
Under min rundvandring på stan kunde jag upptäcka att finanskrisen även slagit till på Rivieran. Vissa har drabbats så hårt att den inte har råd att köpa sig en ny bil utan tvingas köra omkring i sin gamla, näst intill antika Rolls Royce. Fy så pinsamt…….
Medelhavsvärmen slog emot oss när vi skulle köpa vårt frukostbröd. Solen var varm och ljumma vindar fläktade i mitt hår. Tänk så härlig det är att leva. Efter en kortare tur på stan insåg jag att det krävdes en båt för att fullt ut kunna bli en del av detta samhälle. Därför tog vi en liten tur i marinan för att se på lämpliga objekt. Här låg den ena feta båten efter den andra och bara väntade på att få korsa det blåa havet utanför hamnen.
Men skulle man hitta något som passade oss? Skulle vi hitta någon båt som kunde motsvara de krav vi har på en Medelhavsyacht? Skulle det verkligen finnas något som toppade vår Selco sportbåt från tidigt 70-tal som vi har i stugan?
Ja, till slut hittade vi en schysst balja som verkade rätt ok. Den hade det mesta som till exempel en styrpulpetbåt och två vattenskotrar i akterruffen plus en del andra “bra-o-ha grejor”. Dock sakande den en helikopterlandningsplatta men det får vi väl försöka leva med…… Nu ska vi ringa banken för att få lös lite pengar!
