Snart fransos?!

Redan efter fyra dagar känner jag mig som en halvfransos. Det märks genom att jag känner igen vissa ord och fraser, förstår deras kroppsspråk, har funderingar på att lägga mig till med lite fransk accent på min värmländska och en del andra små detaljer. Allt detta för att jag gillar landet, staden och folket. Trots att de saknar en del organisatoriskt och byråkratisk förmåga, eller kanske tack vare det, är de goa och glada människor som ofta vill hjälpa till. Mina känslor för landet har till och med fått mig att nästan ångra mitt begränsade engagemang under det enda år jag läste franska, men bara nästan. Ty även här gäller regeln; med ett fast och säkert uppträdande döljer man oceaner av okunskap.

Idag har jag kommit samhället ännu närmare. Efter att ha spenderat del av dagen på stranden i akt och mening att förädla min ljusvita hy till en något mörkare nyans hade jag, men tyvärr ingen annan i familjen, en del spring i benen och jag tog en sk ensampromenad på stan. Helt oförhappandes blev jag vittne till ett dramatiskt och förmodligen även tragiskt familjegräl där den äkta mannen verbalt angrep någon som jag misstänker var hans fru å det grövsta. Det behövdes inga högskolestudier i franska för att förstå det vill jag lova. Hon satt väl skyddad i en bil och kunde lungt åse narren utanför göra sig till löje inför en allt större skara människor. När hjärnan tar slut tar nävarna vid vilket också gäller på Rivieran. Mannen slet åt sig ett tillhygge och slog bryskt sönder en ruta på bilen men i samma ögonblick dök även polisen upp och han lugnade ned sig både betänligt och snabbt. Jag kan vittna om att mc-polisen är oändligt dugliga att ta sig fram i obanad terräng, vilket i detta fall utgjordes av hårt trafikerad smal gränd. Hade jag inte vetat bättre hade jag gissat på att de var självmordsbenägna hela bunten.

För att just slippa vittna om det skedda valde jag att traska vidare genom stan. Vid nästa korsning blev jag hejdad av ett yngre par som med hjälp av någon text i en bok och på dålig skolfranska försökte med mig förhöra sig om hur saker låg till. De frågade förmodligen mig av alla människor för att jag såg så genuint fransk ut, eller inte… Vänlig som jag är förklarade jag på avslappnad och väl konserverad gymnasieengelska att jag tyvärr hade lite svårt med just franska och föreslog att de istället vände sig till någon mer fransk fransman och ingen halvfransk som mig. Paret tackade för sig och försvann. Själv traskade jag vidare för att möta upp resten av familjen och tillsammans med dem avnjuta en god middag på vår favvorestaurang.

Restaurangen har blivit en sådan favvo att frugan förmodligen blivit kär i en av servitörerna men det vill hon inte att jag skriver något om. Man blir lite nyfiken på vad som kommer att hända i morgon faktiskt.